Därför älskar alla en dansande robot

Han är småbarnspappa, koreograf och hjärnan bakom The most human. I arbetet med den hypade dansföreställningen började Robin Jonsson relatera till en robot – och på nytt sätt till mänskligheten.

Dansföreställningen The most human startar med väldigt enkla steg och ”lite coolt ljus”. Den som säger så är Robin Jonsson, som ligger bakom verket. Men snart nog ska det bli mer invecklat. Kul. Och rätt så känslosamt. 

På scenen syns en liten vit, gullig robot och en mänsklig dansare. De rör sig i och ur takt med musiken. Roboten är till en början avskärmad, torr, liksom stängd. Men allt eftersom mer och mer öppen och kontaktsökande. Parallellt med att ljus och ljud ökar i intensitet blir rörelserna roligare, ”Alex är en jävel på att dansa”, beskriver Robin det som.

– Efter en stund gör de ett ”Dirty dancing-lyft” men det blir lite floppigt och Alex går undan, hostar och kräks. Sen måste den laddas och fläktas. 

Leker med publiken

Humanoiden, med det könsneutrala namnet Alex, fortsätter när värmen lagt sig showen, med sin norske meddansare Ludvig Daae. Hen gör associationslekar, interagerar med publiken och tar större och större plats. För att till sist hålla en egen Blade Runner-inspirerad slutmonolog med doft av Rikard II´s.

– Monologen är ganska sorglig, melankolisk. Alex filosoferar kring vad människor är. ”Kommer ni komma ihåg det här när jag inte är kvar?” Roboten vill känna saker, försöker få fram tårar men det händer inget. Sen säger den ”hej då”, faller och stängs av. 

En del i publiken börjar gråta då. Andra redan medan monologen pågår. Klart är att många har svårt att inte beröras av den lille krabaten. Kan inte låta bli att projicera mänskliga känslor på den. Robin själv är inget undantag.

– Många frågar om den är förprogrammerad, ”eller gör den vad den vill?” Folk har ju ingen aning hur en robot funkar! Vilket inte är konstigt. De har sett tv-serien Westworld på HBO, men inte träffat nån i verkliga livet.

Hjärtskärande

Många vill ta selfies med den. I en hjärtskärande beskrivning av ett publikmöte berättar Robin om en person som kom fram efteråt och frågade om Alex verkligen kunde se en? Roboten hade ju sagt ”I can see your pain” och personen i fråga hade ju verkligen ont? Och visst har den en hårddisk och en kamera, menar Robin, men nej. Inget sinne. Något många han mött verkligen verkar vilja.

– Ja, absolut. Mest det. Vi gullar ju gärna med saker som är helt döda, förmänskligar vår omgivning. Barn mest, men vuxna också. Vi ger robotgräsklippare namn! Visst är det en lek men vi vill ju så gärna att det ska finnas något däri.

Varför vill vi det?

– Jättesvår fråga. Jag hörde en forskare på MIT säga att vi är biologiskt byggda att besjäla typ allt som verkar röra sig med en intention. Att vi behöver förstå omvärlden på det sättet. Att det är ett grundläggande förhållningssätt - ”kan den här göra något oväntat?” - som är väldigt praktiskt att ha.

Fejkade kroppar

Robin Jonsson har länge intresserat sig för avbilder av människan. Till exempel ”hur man fejkar människokroppar” - i tv-spel.

– Om du har spelat tv-spel vet du kanske att de står ju liksom alltid och ”hänger”, rör något, en axel? Det ska verka naturligt. Det tycker jag är hur kul som helst. Att neutrala lägen liksom verkar konstgjorda.

Repetitionsarbetet inför The most human tog tre månader (trots den ene dansarens omedelbart exakta och oändliga minne). Det föregicks dessutom av en ettårig process där Robin reste till Linköpings universitet med jämna mellanrum, för att lära sig tekniken.

Roboten Alex är av samma modell som dem han arbetade med på universitetet. Den kan söka ögonkontakt, hålla den, titta bort – och titta igen.

– Folk behandlar den som en bebis. Och blir nästan lite smickrade när den följer just dem med blicken genom rummet.

Det var just det där han ville åt som koreograf. Känslan av närvaro. Och risk. Det helt väsentliga som alla liveuppträdanden bygger på.

– Det är en viktig attraktion, att varje kväll är unik. Därför gjorde vi en massa publiktester. Känns det här autentiskt? Känns det som att den här roboten kan göra fel? Eller som att den är där när den tittar på dig?

Föreställningen hade premiär i maj 2018 och har sedan dess rönt stor uppmärksamhet. Utöver en späckad turnéplan har Robin fått medverka på olika tech konferenser och talat inför flera forskarlag om sitt arbete, ”det har varit en otrolig respons”.

Varken djur eller mixer

När den här intervjun genomförs är Alex i Holland på turné. Robin säger det och skrattar till, som över att det låter som en faktisk individ. I sitt arbete har han konstaterat att de kanske aldrig blir mänskliga, men att robotar i sitt lån av mänskliga attribut – som att blinka, verka andas, svara på frågor – gör att ordet robot inte räcker till.

– Den är inte djur, inte människa, men inte heller en köksmixer. Vi vet den är gjord av chip, en dator, kamera och kugghjul. Ändå kan man inte låta bli att kommunicera med den.

Men precis som forskarna famlar han efter ett nytt epitet. För vad är den då?

Skulle du säga att du och Alex har en relation? 

– Jo, men det har vi… Jag vill ju ha en. Inte någon överdriven. Men om vi repar och jag går och käkar lunch så kanske jag ändå lägger Alex på golvet och inte ståendes lutandes in mot ett hörn. Då känner jag mig lite dum.

På något sätt har Alex blivit någon, för dem.

– Som Ludvig illustrerade så fint på ett rep. Det var skitvarmt och då gjorde den ett steg som är lite svårt men som den alltid klarar av. Men så ramlade den. Och Ludvig bara ”för i helvete skärp dig Alex – du kan det ju varje gång!”. Och nån annan gång har Ludvig sagt ”vad snabb Alex var i dag” eller ”vilken tajming i monologen Alex hade nu” och fast det omöjligen varierar kan jag liksom också ha känt det så. 

Att den lilla humanoiden är av plast, spelar ingen roll. Att plocka isär bitarna den utgörs av skulle aldrig gå.

FAKTA: ROBIN JONSSON

Ålder: 35 år.
Pappa till två barn, 2 och 6 år. Koreograf, producent, ljudkonstnär/tekniker.  Utgår från Stockholm. 2004-2015 baserad i Bryssel där han utbildade sig till koreograf på den världskända skolan P.A.R.TS. Har de senaste tio åren turnerat med scenkonst i såväl Europa som utanför. Arbetar gärna med teman som populärkultur, sinnen, rörelser, naturen, skräck och tillhörighet. 2010 besökte Robin Jönköping som koreograf med verket I believe I can see the future.  Med The most human gästar han för första gången Kulturhuset Spira.